Påsken seglar in och jag gläds åt att prata chokladharar, äggmålning och häxkvastar med barnen. Att titta ut genom fönstret, prytt av nyutslaget ris, och se hur gatornas grus inte längre stampas ned av stressade fötter. Tömningen sker vid varje storhelg, kärlet av storstadsbor som sprids ut över Sveriges vägnät några dagar. Alltid samma fascination av människor som fyller bagageluckor med förhoppningar, trötthet och fullproppade papperskassar.

I går var det packat på uteserveringarna och de rundade ölglasen blänkte guldaktigt i aprilsolen. Jag hade spring i benen, hopp i hjärtat och en öppenhet i bröstet. Det var som om den vita vårsolen ville införliva tillvarons alla möjligheter och förväntningar i min kropp. I dag känns det dystrare, tyngre, men så är det också mulet och grått. En enkel spegling av känslolivet i vädret framstår kanske som aningen löjeväckande, som om överensstämmelsen mellan sol och glädje var något annat än myt. Men liksom vädret ändras konstant, har jag börjat se känslorna som en del av samma oförutsägbara vågrörelse. Det finns ett begränsat antal väderlekar liksom det finns ett begränsat antal sinnestillstånd. Men inom en given uppsättning av väder och känslor, vet vi inte från dag till dag vad för slags temperaturkombinationer som ska infalla eller vilka slags emotionella upplevelser som ska utspela sig.

Spegelytor eller ej.

Och liksom vädret ändrar sig över en dag, spelas känslorna ut i en oväntad repertoar under dygnets vakna timmar. Redan under en lunch med en väninna eller med min fästman framför brasan på kvällen formas det inre i en positivare riktning. Ty ena stunden kramar vi lyckan för att i nästa ögonblick se den sväva förbi. Ena stunden begråter vi olyckan för att i nästa andetag renas av tårarna. Och likt hjärtmuskeln pendlar mellan fjäderlätta slag och hamrande oro, väljer molnen att ibland släppa i från sig värme … , ibland vatten.

I höstas slog Sveriges television på stort och visade sex 1980-talsfilmer signerade den franske filmskaparen, Éric Rohmer under samlingsnamnet Comédies et Proverbes. Och nyligen lades filmerna upp igen. Public service ska här ha en eloge. Streamingjättarna är inte allt för generösa med smalare alternativ och även om det på sistone märkts ett ökat intresse för kvalitetsbio och klassiska filmer, i alla fall på utvalda storstadsbiografer, är det inte alla som har tillgång till dessa.

Jag kommer inte att gå in på varje enskilt Rohmeralster ur Comédies et Proverbes utan lyfta några allmänna noteringar och iakttagelser.

Samtliga filmer inleds med ett ordspråk (proverbe) som blir ledstjärnan för filmens innehåll och tema. Gemensamt är att vi tar avstamp i en yngre, urban kvinnas liv och vardag. Kvinnorna lever med en utåt sett balanserad yta, men med ett inre fyllt av spänningar och slitningar – inte sällan manifesterade i en ihållande kärlekstörst. Jag kan inte låta bli att associera till Roland Barthes ord i Mytologier om att vi ser ”en värld utan män, helt och hållet skapad av mannens blick” vilket i Barthes kontext syftar på den värld som mannen skapat åt kvinnan. Hos Rohmer handlar det mer om samspelet mellan könen då männen på inga sätt är frånvarande, men mestadels förpassade till biroller, och ofta rena projektionsytor.

Estetiskt arbetar Rohmer med enkla scenerier; hem och gata, privat och offentlig miljö vävs samman, gärna så okonstlat som möjligt. I stadsbruset är huvudpersonerna i farten, kanske på väg till arbetet eller till en fest, till ett möte på ett kafé och samtal som kan pågå i oändlighet. I rörelserna och de utdragna förflyttningarna infinner sig ironiskt nog också en efterlängtad paus. Det finns inget dramatiskt i dem, inget som avkräver åskådaren uppmärksamhet, och ändå blir scenerna påfallande elektriska: en kontrast till en annars ytterst dialogdriven filmkonst. Det är dessutom i ackompanjemang av det naturliga bakgrundsbruset som det råa, dokumentära inslaget som brukar framhållas i filmerna, ger sig till känna.

Städerna agerar väl valda kulisser och vi får lägga till förstäderna som står för framtid och möjligheter, men också ensamhet och social isolering. Paris omtalade miljonprogramliknande förorter finns emellertid inte med på kartan och mångfalden lyser med sin frånvaro. Men så råder också under seklets andra hälft i Frankrike en förkärlek för bourgoisiens vardagsneuroser och den vite medelklassfransosens navelskåderi och oförenligheter kondenserade till en nervslitande balansakt mellan plikt och hedonism. Bortom huvudstaden får de södra landsdelarna agera semesterparadis (Biarritz) hos Rohmer, lugn rekreationsplats (norra kustremsan) eller trop för en gammaldags ordning (en province). Landsbygdens konserverade livsföring blir en lika attraktiv som förbjuden idé på kollisionskurs med såväl den senkapitalistiska erans storstadskarriärism och relationskonsumism som med sextioåttarörelsens upphävande av värdehierarkier. (En parentes är att fram till 68′ skulle den småborgerliga ”idyllen” kläs av in på minsta nysilverbestick. En växande samhällsklass utmålades av (vänster)intellektuella som förljugen, konform och enkelspårig, uteslutande uppslukad av vulgär materialism och statusjakt. Medelklassens naiva åsikter bespottades och dess fantasilösa smak nedvärderades, den smak som bidragit till att bortjaga all autencitet, all aura ur varornas kretslopp. Detta medan arbetarens äkthet och helighet lyftes fram eller alternativa livsstilar på kant med stelnade samlevnadsformer som äktenskap och kärnfamilj hyllades. Men efter paradigmskiftet 68′, möttes vad som raserats i form av normer och institutioner, inte minst vad gäller den fria kärleken och sexualiteten, plötsligt av kritiska eller åtminstone av mer nyanserade ögon. Det får också sin spegelyta, om än inte alltid explicit och stundom ganska subtilt, i populärkulturen från 1970-talet och framåt)

När det kommer till interiörerna, rör vi oss ofta i små ”studios” där heminredningen är genomtänkt med rätt sorts föremål och småskaliga möblemang anpassat till en bohemisk livsföring. Kornigheten hos kameralinsen och den filterlösa färgskalan färgsätts med bjärta kulörer som klarrött, kanariegult eller kleinblått på ett klädesplagg eller en inredningsdetalj. I den annars gråbruna alldaglighet som gör det lätt att relatera till bildspråket, blir färgklickarna effektiva filmiska utropstecken. Mitt i den till synes händelsefattiga atmosfären blossar också de oemotståndliga dramatiska ingredienserna upp som svartsjuka, begär, lojalitet, autonomi och självkännedom. Kvinnorollerna tycks å ena sidan veta vad de vill — de är självständiga och har skinn på näsan –, å andra sidan vara vilsna, sårbara och lätt för att bryta ihop. En vanlig konflikt hos dem är den mellan behovet frihet och av närhet – för trots att de skriver manuset till sina egna liv, får de inte till det. De är fångna i ett slags postmodernitetens potpurri av oändliga framtidsval, yrkesmöjligheter och diffusa relationsförbindelser.

De mer osynliga männen lyssnar passivt, försöker bitvis att stilla kvinnornas febrila tankeaktiviteter eller bara vinna deras lika svala som frenetiskt bultande hjärtan, men utan vidare framgång. Ett återkommande, klassiskt upplägg är den attraktiva unga kvinnan som suktar efter den otillgänglige, idealiserade mannen, samtidigt som hennes vän – the good guy – förblir ett ointressant erotiskt objekt. Mannen hamnar i underläge om han inte är svinaktig, extremt snygg, svårfångad eller alltihop samtidigt. Generellt sett framstår också mannen som en figur som inte förmår att leva upp till kvinnans idé om honom eller motsvara hennes önskan om hur han ska vara som älskare och, eller livskamrat. Där mannen skildras som emotionellt distanserad tillika paradoxalt nog åtråvärd, får han trots sin oförmåga att ansluta till kvinnans mer raffinerade känsloregister eller bekräfta henne annat än som en kropp, en upphöjd status. Kvinnan tycks dock oftare än mannen medveten om maktförhållandet och spelar på det. När mannen söker samma slags närhet som hon, men i sitt försök att närma sig henne, blir fumlig och tafatt, väcker det inte kvinnans ömhet och empati utan hennes överseende eller till och med förakt.

Rohmer intresserar sig för hur olika beteenden påverkar oss själva och andra. Ibland känns filmerna som ett enda socialt experiment för mot slutet kan allt ställas på ända och gå i en helt annan riktning. Förvecklingar är den röda tråden och eftersom dialogen blir dynamisk utifrån att karaktärerna är uppriktiga baserat på vilka de är, blir diskrepansen mellan idé och verklighet ännu mer laddad. I de utdragna scenerna där det pratas och pratas, demonstreras med känslighet hur tillvarons bristande sammanhållna narrativ kan vara källa till svart humor och dramatik. Våra inre konflikter, önskningar och motstridiga viljor är substans nog till att bära en nittio minuter lång film. Vi kanske inte alltid möts, vi kanske i själva verket sällan möts eftersom vi har olika förväntningar på vad vi vill ha ut av den mänskliga samvaron. Det rörande ligger i så fall i att vi trots denna dystra utsikt fortsätter att närma oss varandra, att vi verkar behöva varandra mer än vi behöver bli förstådda.

Konsten är livets motstånd översatt till nytt motstånd.

# Trycksvärta

# Kvarbliven cigarettrök inomhus

# Hårdrostad formfranska med smör och apelsinmarmelad

# Nedpissade tunnelbanehissar

Snön vräker ner från himlen och de inre kontinenternas hörn möts i flingorna som smälter när de når marken.

Nytt år, ny snö, och hela nio grader minus, visar innerstadstemperaturen. Att gå runt i Stockholm är att navigera genom ett vinterpalats, ett låtsaslandskap som försetts med Elsa Beskows fluffiga barnbokssnö. Det är en dov, mild och lugn plats av svarta figurer som tecknar sig som tändsticksdockor mot en oändligt vacker vit bakgrund.

Att titta ut genom fönstret påkallar samma idylliska mangling. En perfekt rullad snögubbe på innergården, tornande framför julgranen vars gröna grenar och ljusverk på det mest sagolika vis penetrerar snövecken. Eller gatubilden där snötäcket, allt det vita, ljusen i husen mitt emot och pulkorna med barn som dras av hukande föräldrar ger en känsla av undantag. Jag minns ett par vintrar tidigt 2010-tal när snön dolde trottoarer och vägbanor från november till mars och folk bytte ut cyklar mot sparkar och längsskidor. Men sedan dess har snön varit ovanlig i några större mängder. Har det snöat har det gjort det som ett lurendrejeri ovanifrån. För allt har smält och försvunnit några dagar senare.

Globalt har årets första dagar varit minst sagt dramatiska. Den tragiska nattklubbseldsvådan i de schweiziska alperna och USA:s tillfångatagande av Venezuelas diktator, Maduro. Den senare nyheten tog över efter den förra. Det behövs inga långa lyssnaröron eller uppspärrade omvärldsglasögon för att förstå vad de fyra männen i det amerikanska förarsätet (T, V, R, H) egentligen vill med sina ”hemliga operationer”. Och det handlar inte om den venezuelanska befolkningens bästa, om jag säger så … Nu återstår att se vad som händer med resten av den västra hemisfär som tycks ligga inom den intressezon där USA:s sittande regering ställer sig bortom inhemska och internationella lagar för att agera som om inga spärrar, inga gränser eller moraliska hänsyn fanns.

Om kvällarna dessa januaridagar, det första smakprovet på 2026, ser jag Netflixserien, Heweliusz om det polska fartyget med samma namn som förliste på Östersjön bara året före Estonia. Färjan var för övrigt på väg mot hamnen i Ystad när den under vinterstormiga förhållanden kantrade och orsakade femtiofem människors död. Serien, som är mycket välgjord i allt från foto till regi, kombinerar skrämmande realistiska och plågsamt utdragna sekvenser från förlisningen med spelet efteråt; de efterlevandes kval, de anhörigas kamp för rättvisa och skadestånd, skuldfrågan och den infekterade haveriutredningen. Här finns också avtrycket av ett tidigt 1990-tal med ett Polen som tar de första trevande stegen ut i oberoende och nyvunnen frihet, men där gamla strukturer, sedvänjor och förhållningssätt ännu lever kvar och sätter tonen.

Det är dagarna före julafton och den första tomheten efter att arbetet med Stagnelius är färdigt, har lagt sig. Jag har aldrig sprungit ett maraton, men jag inbillar mig att känslan är snarlik: man går i mål utan minsta kraftmolekyl kvar i kroppens celler och samtidigt är man i flera dagar efteråt så omskakad, dämpat hög av erfarenheten att det tar tid att vänja sig vid en ny tillvaro.

Jag belönades inte med några anmärkningsvärda atletiska kvaliteter trots att jag tidigt ville överge violinspelandet för tävlingssimmandet och i det sistnämnda inte helt saknade talang. Men med idrotten var det som om prestationen att prestera främjade förmågan till uthållighet, förmågan att inte ge upp trots motgångar för att med sänkt huvud försöka att blicka framåt och höja sig mot nästa mål. Jag har sällan valt någonting ur strategisk synpunkt, och om jag gjort det har det slutat i en obekväm och oangenäm känsla av oärlighet. Så att välja med hjärtat kanske inte alltid leder till en öppen famn av möjligheter, snarare tvärtom, men det leder en tillbaka till hjärtat, liksom blodet i kroppen cirkulerar. Och den känslan slår alla framgångar, alla erkännanden, alla eventuella belöningar av att ha valt utifrån andra drivkrafter än de värden som man håller högst.

Natten förlöser dagen mellan klockan åtta och klockan tre.

Framtida forskningsämne: ”Apati och nihilism i Georges Perecs roman En man som sover”.